Även jag beslutade att lägga ihop mina filmer som sagt, and I don't blame Lovan, det var verkligen något jävelusiskt svårt att filma bland allt hoppedistudsane i publiken! Vi kan ändå dra slutsatsen att stå längst fram på varenda konsert är extremt hetsigt, klaustrofobiskt... och euforiskt! Mina ben är sönderskavda och alla blodkärl är spräcka på knäskålarna från allt tryckande mot det ihåliga staketet [LÄS: osthyveln].

Tyvärr hade vi börjat gå mot Imagine dragons när Bastille spelade pompeii, så det blev upp med mobilen snabbt som satan långt bak i pubben.

 

Hur som helst så sitter jag antingen på ett tåg när det här inlägget kommer upp, eller så myser jag den sista stunden med Lovisa och Katja. För nu är det tidsinställt!

Någon vecka i dalarna med mormor, Mambo och Harry är vad som väntas!