Det gör lite ont i hjärtat det här, att behöva åka iväg igen.

Jag inbillar mig att det är likadant med distansförhållanden, den här smärtan av att stå på perrongen eller flygplatsen och vinka av den där personen som man tycker om så oerhört mycket.

Och nu är det just den där känslan jag ska behöva stå ut med, för exakt 16.20 ska ett flygplan ta mig tillbaka till Arlanda.

 

Jag har ju skrivit om mig och Lovisa så många gånger, men jag kan inte släppa stoltheten av att vi fortfarande, efter sju år fortfarande hälsar på varandra så ofta vi hinner, vilket blir iallafall tre-fyra gånger om året.

Att vi, sedan trean, har gjort allt i världen för att hålla kvar kontakten trots hennes flytt från Sigtuna och upp hit.