Gårdagens bilder från min instagram, @rymdfarkosten.

Alltså wow. Tredje gången i mitt liv som jag såg honom live nu! Ca hälften in spelade han Plåster, inte ett öga var torrt då! Jag grät och grät och jag sjöng med och var lyckligast i världen... Men så... Var det ju fredag den trettonde, och jag liksom fick panik där på min svettiga, klaustrofobiska, icke-luftiga, varma, gråtande millimeterplats... Och jag föll ihop. Som tur var stod Katja och Sigrid på varsin sida om mig, och Aashini och Emma stod exakt bakom mig, så de fick upp mig innan jag hamnade som en trasdocka på marken. Jag var inte så närvarande den sista halvtimmen helt enkelt, men jag vet att jag njöt, och hur mycket mina fina vänner än försökte få mig att gå och sätta mig så ville jag inte, jag ville vara kvar till sista låten (som var från balkongen, och han spelade piano till själv och gud vad jag grät). Men så fort han hade spelat klart så orkade jag inte fortsätta kämpa, utan föll ihop igen. Som tur var förstod alla runt, så jag fick vatten och massa plats. Sen när vi lämnade klungan med människor så hade tydligen alla flyttat på sig så vi kunde komma förbi. När vi väl satte oss och väntade på en sjukis som skulle hjälpa mig lite så svimmade jag på Katja. Det gick bra såklart, jag hade en ipren i ryggsäcken så jag överlevde trots huvudvärken, och jag kunde till och med somna på bussen hem. 

Men bortsett från den lilla incidenten så var jag så himla lycklig, och vi lärde känna fina pojkar bredvid oss (som dess värre på något sätt kom jättelångt fram under konserten), samt den trevliga pojken på perrongen. Åh, alla var så trevliga och det kändes så fint att vara en av 15 000 människor; alla med samma anledning för att vara där- ihoptryckt mellan stickade tröjor och kånken-ryggsäckar. Finaste Oskar, 91 dagar tog det mellan andra och tredje gången jag såg honom. Och innan det nästan tre år (Allsång på skansen 2010, det var då jag och Sigrid lärde känna varandra). Tack för den mest fantastiska kvällen på 91 dagar.