Att vara mitt på den bruna parketten, kasta med håret och svänga på armarna.

"räknar till trettiotvå på väg femtiotre, ska det va så svårt att stanna till och låta mig följa med". Vi sjunger med tillsammans, kollar in i varandras ögon, på varandras läppar och på varandras kroppar. 

"Kärleken vad blev det av med den? Den dränktes i ideologi i maskopi med idioti". Närmre. Han lägger en flanell täckt arm runt min midja, drar mig emot hans sida medan vi fortsätter sjunga.

"Svänger vänster lite väster om Nykvarn för att hitta nån som var human nog att, förbarma sig. Förbarma dig över mig". Jag lutar mig mot hans axel, håller om honom och blundar. 

"Vi hämtar lite luft" säger han och drar ut mig på balkongen. Jag lutar mig ut över balkongräcket. Vill inte, vill. Vill ha den där jävla kyssen.

"Den är så fin, ge mig skjuts alltså" viskar jag och han tar än en gång tag i min midja och vänder mig mot honom. Kropp mot kropp, armar intrasslade i varandra som hörlurarna i fickan. 

Vi står och håller om varandra, tryckt mot en röd fasad i trä, en svag doft av alkohol och camel. 

En kyss. En till. Den kittlande mustaschen och den tafatta beröringen. 

Jag skakar av kylan, han håller om mig. "Vi kanske ska gå in igen" säger han och jag tar tag i hans kalla hand för att leda den mot värmen och den bruna parketten.