Jag tänker ta upp mina två absolut bästa vänner genom pretty much everything. Vi har känt varandra sedan förskolan, och håller fortfarande kontakten.

 

Lovisa Berggren. Min superbrud, lollobello, lollo, B-gren, bananböjare och älskling.

Första gången vi träffades. Du hade bott i U.S med familjen i ett år, och kommit tillbaka. Du och Walter var nere i mumindalen på sandsborgs förskola. Det var snö, och du hade en underbar röd och rosa overall (jag var extremt avundsjuk). Jag vet inte riktigt hur det var, men plötsligt åkte vi stjärtlapp med varandra och sedan den dagen har vi alltid varit som samma person i två kroppar. Du är en spegelbild av mig själv... fast i dig.

Trean var hemsk. Innan skolan började så gick vi till klätterväggen. Du hade något att berätta. Om jag inte minns helt fel så kom vi lite sent till första lektionen, för jag kunde inte röra mig. Tårarna forsade och jag fick inte fram ett ord. Jag var förkrossad. Flickan som jag då delat varenda sekund med skulle flytta till norra delarna av Sverige, och vi skulle aldrig kunna gå hem med varandra efter skolan, dricka juice ur Kalle Anka muggarna, äta mackor, och leka med ditt extremt fancy Barbietåg. Jag var så sur, så besviken och ledsen. Speciellt på Martin, eftersom att Lovisas underbara pappa (och min extrapappa) tog det där jävla jobbet i Umeå.

Men nu ska vi se in i framtiden. Och här är vi. googolplex kilometer ifrån varandra men närmre än någonsin.